På förekommen anledning. På fettisdagen.
I semlans begynnelse fanns det en (1) storleksvariant. Normalsemlan. Långt senare kom avarten Minisemlan, speciellt framtagen för klena exemplar av mänskligheten som ”inte orkar en hel”. Sannolikt samma personer som inte äter upp hela chokladkakan direkt, utan sparar ett par rader för senare bruk. Mycket misstänkt. Alla vet ju att kalorier förstörs snabbt och måste konsumeras omedelbart.
Nåväl, när Minisemlan väl var etablerad döptes Normalsemlan om. Den jämfördes med Minisemlan och kallades helt plötsligt för Stor. Som i ”åh så Stor, det blir alldeles för mycket”.
Hur kan ett bakverk gå från Normal till Stor, utan att öka ett gram i vikt? Utan att få mer grädde, mer mandelmassa och mer … ja mer? Definitionen av vad som är normalt och stort har förskjutits – på helt ovetenskapliga grunder.
Jag vägrar finna mig i denna paradox. Jag vägrar ta omgivningens anklagande blickar när jag beställer.
DEN ÄR INTE STOR, DEN ÄR NORMAL!!!
Och bara för det tar jag två. Normalstora. I väntan på att det kommer en variant som är stor på riktigt.
