I klimatdebatten pratar man ofta om brytpunkten. The tipping point. Point of no return. Efter denna brytpunkt spelar det ingen roll hur mycket vi anstränger oss för att göra rätt, det är ändå för sent. Vi kommer att bli antingen dränkta eller grillade när naturen ger oss en käftsmäll tillbaka.
Det finns tydligen även kulturella brytpunkter.
TONÅRING: gapflabbar högt åt sin iPhone
JAG: Vad är det som är så kul?
TONÅRING: En grej på Youtube bara.
JAG: Vad då grej? En sketch eller?
TONÅRING: Sketch … jag är väl inte född på 1900-talet heller?
JAG: Säger man inte sketch längre? Men den där roliga filmen du visade häromdagen då? Med Rick Astley. Det var väl en sketch?
TONÅRING: Det var ett meme.
JAG: Mim? Tror jag inte, jag är rätt säker på att de sjöng – ”Never gonna give you up, never gonna let you down …”
TONÅRING: tittar på mig med outgrundligt tom blick, återgår till skärmen
JAG: Men vad är det du kollar på?
TONÅRING: Ett Karen-klipp.
JAG: Vem är Karen?
TONÅRING: Seriöst. Känner du inte till Karen?
JAG: Borde jag det? Är det en Youtuber?
TONÅRING: Eh … nej hon är ingen Youtuber.
JAG: Influencer?
TONÅRING: Pappa, Karen finns inte, hon är en persona.
JAG: Jaha. Och den … personan … är rolig?
TONÅRING: Karen är sinnebilden av en vit medelålders rasistisk kvinna som använder sin självupplevda överlägsenhet till att vara dryg och trycka ner andra.
JAG: Det låter inte så kul.
TONÅRING: Nej.
JAG: Men du skrattade ju.
TONÅRING: Inte längre.
